Green shoes - Soffis blogg

Igår var det fettisdagen, vilken ingen kan ha missat. Jag och Jossan bestämde oss för att baka semlor, små hade vi tänkt oss, så vi kunde äta flera utan att få så jättedåligt samvete. Enligt receptet skulle de jäsa två gånger, först hela degen och sen när själva bullarna var gjorda. Efter första jäsningen hade ingenting hänt, så vi formade små söta semlor av degen, men efter andra jäsningen hade de små söta förvandlats till enorma monstersemlor. Eftersom Jossan och jag inte är kända som de mest ambitiösa, formade vi inte om jättebullarna, utan satte in dem i ugnen.

De blev helt klart godkända! Jossans lillasyster bad om att få en till, men vi skulle ju äta middag så hon fick vänta. Efter middagen åt vi en till, och jag förstår verkligen inte hur lilla Freddie kunde äta två semlor plus middag. Hon är ju inte särskilt stor, så vart tog allt vägen? Hmm... mystery. Jag kanske kan lyckas få några bilder som Jossan tog på semlorna igår. Jag lägger ut de här i så fall.

Förresten så laddade Jossan upp sin första youtubevideo igår, och hon blev otroligt stolt. Och eftersom jag är så snäll lovade jag att göra lite reklam för den här, så här är den:
 

Jag överlevde Oscarsgalan! Jag höll mig vaken under hela galan, men i slutet var det svårt kan jag säga. Ögonlocken vägde flera kilo, vilket de gör fortfarande. Men jämfört med tidigare år var det enkelt att hålla sig vaken. Dels för att Hugh Jackman var värd och dels för att galans upplägg var totalförändrat. Tyvärr vann jag inte gissningsleken, utan min syrra vann med 8-4, hemskt.

För er som vill veta vilka som vann så kan jag ju skriva några av vinnarna här nedan. Resten hittar ni här.

Bästa film: Slumdog Millionaire
Bästa regi: Danny Boyle - Slumdog Millionaire
Bästa manliga huvudroll: Sean Penn - Milk
Bästa kvinnliga huvudroll: Kate Winslet - The Reader
Bästa manliga biroll: Heath Ledger - The Dark Knight
Bästa kvinnliga biroll: Penélope Cruz - Vicky Cristina Barcelona

Jag måste erkänna att tårarna rann när Heath Ledgers föräldrar och syster hämtade hans statyett. Deras tal var verkligen fint. Jag kan fortfarande inte förstå att han inte finns längre. 

Här nedan är i alla fall låten som vann kategorin bästa låt: "Jai Ho" av A.R. Rahman från Slumdog Millionaire.
 

Om två timmar och 33 minuter sitter jag på älskade Oscarsteatern i väntan på att Showbusiness - A Hollywood tribute ska börja. Woho, det ska verkligen bli kul, dessutom är det ju skådespelarna från Singin' in the rain som är med i uppsättningen, så jag lär knappast bli besviken.
 

 
Ikväll ska jag troligtvis hem till Elin och baka lite med henne, Iris, Jocke och Daniel, eftersom hon åker till Teneriffa på tisdag. Sen blir det Oscarsgalan för hela slanten! Jag och syrran ska ladda upp med vår årliga gissning av vilka som vinner. Hon har fått flest rätt varje år förutom ett, så det är dags för mig att vinna i år tycker jag. Klockan 23.55 börjar galan med röda mattan, på kanal 9 om någon vill veta. Den slutar 6.25 imorgon bitti, har jag för mig, så jag lär inte vara så vaken imorgon. Men jag kan försöka skriva ett inlägg om vem som vann gissningstävlingen i alla fall. 

Jag känner mig ganska dum just nu, för igår när jag var med Elin och Iris började jag fundera på vem Iggy Pop egentligen är. Jag vet ju hur han ser ut och så men inte några av hans låttitlar. Därför sökte jag nyss på honom på youtube och hittade den här låten. Jag kände igen titeln, och sen insåg jag att jag har hört den här låten jättemånga gånger utan att förstå vem det är som har gjort den. Men det är alltså Iggy Pop. Fast låten känns lite Bob Dylan, tycker jag. Den är bra i vilket fall som helst.
  

Citatet är sagt av Dirty Harry i filmen Dödsspelet (1988). Det är också början på Nils Petter Sundgrens krönika "Opinions" i Allt om film, som min syrra fick hem i brevlådan i veckan. Det var första gången jag läste den och den innehöll massa roligt; recensioner, intervjuer, listor och krönikor. Jag tror att jag ska börja prenumerera på den.

Apropå Nils Petter Sundgrens krönika, så läste jag den för han är ju ändå väldigt insatt i filmbranschen och har varit det i x antal år nu. Jag tänkte att jag skulle försöka se objektivt på krönikan, trots att han har sagt att han tycker att man borde "införa ungdomsfria bioföreställningar", vilket jag tycker är helt fel. Ska det vara en 18-årsgräns på vissa filmer för att det finns vissa personer under 18 år som stör under filmvisningen? Är inte det att dra alla över en kam? För jag menar, det finns väl minst lika många över 18 år eller 80-åringar (som han själv) som stör under föreställningen. Vad sägs om en övre åldersgräns istället? Eller bara en gräns för griniga gamla gubbar som borde inse att de borde lämna över till nästa generation? Bara en idé.

Men det jag ville komma fram till var att han i sin krönika klagar på bloggare som skriver om film. "I många fall kan betydande intellektuellt underskott konstateras", skriver han. Så man har inte rätt att uttrycka sin åsikt om man nu skulle råka vara dum i huvudet? Eller förlåt, jag menar om man inte tycker som han gör. För det är väl så han menar?

Han klagar dessutom på Andrea Reuter och hur hennes språk "bidrog till att sänka Filmkrönikan". Förlåt, Nils Petter, men när du var programledare var det inte särskilt intressant att se programmet. Visst, jag föddes året du lämnade din programledarroll där, men jag har sett flera av programmen nu i efterhand, och jag måste säga att Andrea Reuter gjorde ett bra mycket bättre jobb än du. Självklart kan ingen leda Filmkrönikan bättre än vad Orvar Säfström gjorde, men Andrea hade intressanta åsikter och inlägg.

Om ni vill läsa både Nils Petter Sundgrens krönika och dessutom ett svar från Bloggywood som själva nämns i krönikan, kan ni klicka här. Enjoy!

Idag har jag hällt vatten i Amys skor, för hon bad om det, praktiskt taget i alla fall. Hon tjatade på om en massa meningslösa saker och så där, och på lunchen passade jag på. Hehe. Ullis och Emelie reagerade inte ens, vilket tyder på att sånt här händer ofta. Great?

Idag har jag skrattat mycket. Mest på kemin för då var det något ämne som hette propanal. Det var inte bara jag som skrattade. Bara så ni vet...

Idag har vi varit på Hallwylska palatset, där jag var för något år sen med mamma, så jag kunde nästan allt som guiden sa. Men det var väldigt trevligt ändå, jag slapp ju nästan hela spanskan, som för övrigt är ganska meningslös när man går i en grupp där de flesta satsar på G. Fast det kan ju vara skönt också såklart, att slippa anstränga sig för att få ett bra betyg.

Ikväll ska jag till Kulturama och se på Iris när hon dansar salvadoransk dans. Amy följer kanske med, så jag hoppas att hon inte försöker hämnas med tanke på skorna. De blev ju inte så blöta, bara lite halvt fuktiga i någon minut.

Jaha, nu har jag tydligen blivit utmanad av Elin att skriva 8 sanningar om mig själv.

1. Länka till den som utmanat dig
2. Berätta 8 sanningar om dig själv
3. Utmana 8 personer (kommer stå längst ner i inlägget)
4. Skriv till de personerna du har utmanat så de vet om det.

Jag:
1. Hatar människor som inte håller löften eller ljuger.
2. Förstår inte hur man kan vara kvinna (eller man för den delen) och inte vara feminist.
3. Tycker att film är en av de bästa uppfinningarna som gjorts.
4. Kan bli riktigt arg, trots att jag ofta får höra att jag ser snäll ut.
5. Är ganska naiv när det gäller vissa saker.
6. Älskar choklad.
7. Är den klantigaste personen i Sverige (åtminstone).
8. Är ganska bra på att lura i folk att jag är jätteallmänbildad och har åsikter om det mesta. Dessutom har jag en ganska bra övertalningsförmåga, vilket gör att jag kan få folk att hålla med mig om många saker.

Jag utmanar:
Jossan, Salv, Emelie, Charlie och ni som känner för det.

När allt är skit och man inte tror att det kan bli värre, finns det såna som dig som slår sönder det sista.

Idag har jag sovmorgon till 11.30, som varannan måndag, och det är underbart. Jag kan äta frukost i lugn och ro, packa väskan i slowmotion och sitta vid datorn. Och självklart lyssna på musik.

Ni vet hur det är ibland, när man lyssnar på någon låt och så kommer man att tänka på något som man kopplar till den låten? Så är det för mig just nu. Jag lyssnade på A little more for little you med The Hives och kom att tänka på när jag och familjen var på väg hem till Stockholm sommaren 2007, från att ha spenderat en vecka uppe i Jämtland. I Jämtland hade vi varit på Storsjöyran och sett The Hives och hört Pelle skrika "ge fan i mina skosnören", när han slängde sig ut i publiken. Men i alla fall, så kom jag att tänka på när vi åkte genom någon småstad i Dalarna, för vi skulle stanna och äta. Väl inne på restaurangen hamnar vi brevid ett litet tjejgäng. Tjejerna babblar på om ditt och datt och plötsligt ringer en av deras mobiler. "Ja jag är i stan just nu", säger tjejen. Jag tittar ut genom fönstret, ser några småvägar slingra sig runt husknuten, ser en bensinmack, men framförallt ser jag en stor skogsdunge.

Det här är nog ett av mina finaste sommarminnen som stadsbo, att inse att jag faktiskt också skulle ha velat växa upp på landet. Tänk vad Stockholm skulle vara stort då.

Den här söndagen blev faktiskt riktigt, riktigt trevlig. Jag sitter fortfarande, efter ungefär en halvtimmes eller en timmes skrattande, och skrattar. Rakt ut dessutom. Tårarna rinner.

Anledningen till mitt skrattande är en konstig konversation med Salv, som började med "är Gud man eller kvinna?" och fortsatte med silverfiskar och Bruce Springsteen. Det är nog bara Salv som kan göra såna övergångar, haha.

Förresten så kom jag på att imorgon är det exakt en månad kvar tills jag ska på Operan med klassen! Tjoho! Vi ska se baletten Svansjön, och av vad jag har hört så kan den vara ett riktigt sömnpiller, om man har otur. Men jag tänker så här; den kan ju knappast vara värre än Rosenkavaljeren, som jag såg förra året. Vilken upplevelse. Vilket sömnpiller. Vilken nackspärr.

Här är ett klipp som syrran hittade på en kille som härmar 21 olika spanska dialekter. Älska dialekt nummer fem och nitton!
 

Jag gillar inte den här känslan. Kan inte sätta fingret på hur det känns, men det känns konstigt. Tomt, men ändå inte. Kanske som det kändes när jag inte visste hur jag kände. Avdomnat.

Alltså. Ännu ett inlägg om min klantighet. Det första skrev jag i augusti förra året, så ni borde ju förstå vad det handlar om typ. Om ni har läst det inlägget alltså.

Idag när jag och Therese var på väg till den mysiga kemilabben (oh ja), gick jag som vanligt och halvkollade på mobilen samtidigt som jag gick uppför trappan vid våra skåp. Helt plötsligt känner jag att hm, jag tror att jag om några millisekunder kommer krossa mitt högra knä. Tänkt och gjort, så blev det. Eller okej, krossa är väl att ta i, ja ja, jag är överdrivaren och allt sånt... Men jag har i alla fall gått runt i plågor hela dagen och fått en massa sympatiblickar och -hummanden från olika människor. Tänk om det var så varje gång man ramlade alltså. Jag skulle så inte uppskatta komplimanger eller snällhet då.

Mitt högra knä förresten. Mitt älskade högra knä. Det är så vackert just nu. Lite halvsvullet men ack så färgglatt! Blått, rött, rosa, lila... Ha! Jag tror jag ser lite gult också. Se där!

En helt vanlig dag i Sofias liv. Och med risk för att kallas wannabe-Salv: Over and out.
(För visst var det du som skrev så, Salv? Förvirring.)