Green shoes - Soffis blogg

Tjoho, imorgon får jag gå till skolan! Det låter helt knäppt att jag vill gå dit, men vad gör man inte för att slippa ligga hemma och ha tråkigt hela dagarna? Dessutom kan man ju inte motstå längtan att träffa alla underbara människor där, särskilt med tanke på deras gulliga sms som gjorde mig piggare när jag var sjuk. Det finns ett sms som gjorde mig lite piggare än vad de andra gjorde. Jag säger bara "en typisk Amy-situation" så kanske de som känner henne förstår. Haha.

Idag har jag varit tvungen att ta igen på plugget som jag har missat. En del av det i alla fall. Först så översatte jag några meningar på spanska som jag ska redovisa på torsdag med min grupp. Vi kommer nog få bäst omdöme av alla, eftersom meningarna är kollade av en spansktalande person, haha. Tack Salv. Jag måste säga att det är väldigt praktiskt med spansktalande vänner.

Sen så har jag läst Candide av Voltaire också. Jag läste i en timme eller något sånt och vips så var halva boken utläst. Kapitlena är på typ tre sidor, så det är inte så svårt att förstå. Den är lite konstig, men jag gillar att Candide är positiv hela tiden.

Dessutom har jag fått en massa papper och broschyrer av morfar som handlar om miljön, framtiden och matbrist och liknande. Han vet att jag tycker att sånt är intressant, så när han var på föreläsning/debatt för någon vecka sen tog han lite info till mig. Så nu har jag ännu mer att läsa. Woho. Nej men det ska bli intressant faktiskt.

Nu ska jag läsa ut Candide. Tjohej!

Jag vet faktiskt inte om jag vill att vi ska bli vänner igen. Jag ser liksom ingen anledning till varför vi skulle bli det. Det kommer nog alltid vara så att du gör det du känner för utan att förstå att det finns konsekvenser; som att du faktiskt kan såra andra personer. Jag antar att det är delvis mitt fel, för jag har förlåtit dig varje gång.

Under den korta tid vi har känt varandra har du skapat fler problem än du löst. Du kanske inte inser det själv, att det du gör påverkar mig, men det gör det. Ibland direkt, ibland indirekt. En del saker vet du inte om, för jag tror inte att du kommer ta dem på allvar eller ens försöka hjälpa mig. Jag antar att det är för att jag inte orkar lita på dig lika mycket längre. För egentligen, vilken anledning har du gett mig att tro på vad du säger?

Efter varje gång vi har pratat efter ett bråk eller tjafs har det känts bättre. Som att man kan andas igen. Det gjorde det inte imorse. Det kändes likadant, jag kände mig lika sårad, lika sönderriven. Någon sa att jag har gett dig för många chanser redan och det kanske är sant. Att förlåta dig för all skit du har fått mig att gå igenom, det har gått emot allt jag står för. Den jag är.

Det finns inget du kan säga för att det ska kännas annorlunda när jag vaknar imorgon bitti. Men det du kan göra är att försöka. Kämpa lite för en gångs skull. Visa varför jag borde ge dig en chans.

Från rummet intill hörs ljudet av en trumpet. Eller snarare ljudet av någon som inte spelat trumpet på väldigt, väldigt länge och nu ska försöka hitta rätt toner. Det går väl sådär, men det är trevligt att höra lite livemusik här hemma. Oavsett vilken nivå själva spelet ligger på.

Insåg att jag saknar min keyboard lite. Jag har ju inte spelat på åtminstone ett halvår, trots att den står på paradplatsen i vardagsrummet som vanligt. Det känns ju som att jag härmar pappa om jag sätter mig och spelar nu, plus att jag inte riktigt har tid. Måste ju prioritera det muntliga kemiprovet som jag har imorgon...

Förresten så har den här dagen varit helt knäpp. Jag tror att det berodde på överhettning av min hjärna eftersom jag envisades med att ha på mig en grön scarf hela dagen. Saint Patrick's day, ni vet. Dessutom var spanskan rolig idag för en gångs skull. Vi ska fota en massa på torsdag för vårt projekt; att göra ett alternativt slut till Todo sobre mi madre. Jag ska tydligen bli skjuten av min lesbiska exflickvän, som spelas av en kille. Ehm, ja... men det blir nog bra.

Och Emelie, jag glömde kameran... Förlåt!

Imorgon är det upp till bevis för mitt smeknamn Green Goblin. Jag och Ullis tänkte nämligen samma tanke idag; varför inte fira Saint Patrick's day som irländarna? Så imorgon blir det grönt, grönt, grönt. Gröna kläder alltså. Jag vet inte riktigt om jag har tillräckligt mycket grönt i min garderob, men förhoppningsvis blir jag godkänd av Ullis ändå. Hon skulle tydligen försöka låna sin syrras fyrklöverhalsband.

Jag kanske tar med mig kameran och fotar, men jag kommer nog glömma bort det så hoppas inte på för mycket.

Den där alltför vanliga tråkiga varelsen som tänker för mycket utan att egentligen komma fram till något vettigt, har tagit ledigt. För idag, då lyser lyckan i mina ögon igen. Haha, det lät töntigt.

Jag log redan när jag vaknade, vilket var alldeles för tidigt för en söndagsmorgon. Men jag gick och la mig lite senare och sov lite till. I alla fall, så har jag varit glad idag eftersom jag skulle se förhandsvisningen av Kenny Begins med syrran. De som satt bakom oss i salongen var utklädda; Kenny Starfighter, Doktor Deo, överste Heinz, biologiläraren och någon mer tror jag att det var. Filmen var i alla fall ganska bra. Den saknade samma känsla som tv-serien hade, men den var ändå väldigt rolig. Bill Skarsgård spelade huvudrollen Pontus, och ja vad kan man säga? Det är något speciellt med familjen Skarsgård.
 

Ett erkännande är väl en del i en slags process? Om man erkänner att problemet faktiskt finns där så finns det ju möjlighet att lösa det också? Ja, så måste det vara. Idag var det i alla fall dags för mitt problem att synas. Elin har peppat mig nu så jag hoppas att det ska ordna upp sig.

I tisdags blev jag sjuk och gick hem från skolan, igår var jag hemma och idag var jag på två lektioner; min första lektion träning i tiden, och sen engelskan. Jag kände mig tvungen att gå, eftersom vi skulle ha engelskt hörförståelseprov inför nationella. Det gick ganska bra tror jag, trots att jag har varit seg i huvudet hela veckan. Jag förstod inte ens pappas skämt vid middagen, fastän vi brukar dra samma slags skämt och ha någon slags telepati så vi skrattar samtidigt. Haha ja, familjen fick sig ju ett skratt i alla fall.

Nu ska jag se Medium och önska att Bridgette var min lillasyster.

Jag är så fruktansvärt trött på att höra den frågan. Hur mår du? Som att det skulle hjälpa att prata om det. Nu. När det ändå är försent, för du har ju redan visat att du aldrig har lyssnat på mig. Eller oj, förlåt. Jag menar, visst du har ju lyssnat, men har du förstått något av det jag har sagt, har du insett vad det lilla du behövde göra var? Nej. Det kommer du aldrig göra heller, och vet du varför? Du förstår inte hur människor fungerar, du använder inte dina ögon och du ser inte det som vem som helst annars skulle se. För du saknar vanligt mänskligt socialt beteende.

Vad är du förresten rädd för? För något måste det ju vara, eftersom du inte ens kan stå för det du har gjort. Du vill att alla ska tycka synd om dig, för du mår ju så fruktansvärt dåligt. Men jag har ett litet tips till dig; lär dig av dina misstag, som andra människor gör. Gå inte i samma fälla tusen gånger. Då kanske du börjar må bättre, då kanske du kan börja förstå människor.

Förlåt att jag har slutat tro på dig, att jag inte längre litar på dig. Men du har dig själv att skylla, och den här gången förlåter jag dig inte.

Jag hade verkligen hoppats att det skulle vara över. Att det skulle vara normalt nu. Att om jag verkligen försökte så skulle det inte kunna hända igen. Men imorse kom det tillbaka, och nu vet jag inte alls vad jag ska göra. Hur gjorde jag sist?

Idag har jag en lektion (fysiklabb) och sen ska jag på Operan med klassen. Tjohoo! Baletten Svansjön ska vi se, tre timmar lång. Men det blir nog bra, det är ju paus också.

Nej nu måste jag snart springa till bussen.

Alla jävla svin kan dra åt helvete.

Idag var det ju tänkt att jag skulle demonstrera eftersom det är internationella kvinnodagen, men Josephine har inte sms:at så jag har ingen aning om vart vi ska. Men men, det blir nog att se en filmutställning på Stockholms Stadsmuseum med syrran istället.

Inom loppet av kanske en halvtimme eller mindre, har jag blivit inbjuden till två besök hos dels min spansktalande kompis Iris och min syrras spansktalande kompis Daniella (eller min adoptivsyster enligt både mig och henne). Båda besöken innebär Spanska kanalen! Woho! Jag har älskat den sen Iris berättade om programmet hon följer där. Nu fick jag en länk till seriens hemsida också. Haha. En nombre del amor. Låter spännande! (Mannen längst till höger på bilden högst upp har förresten en very nice frisyr. Haha.)

Jag lyssnar förresten på en låt som vi lyssnade på och översatte på spanskan för ett tag sen. Den går på repeat. Silvio Rodriguez - Ojalá.
 

Just nu är jag extremt supernöjd med att jag inte är så pass trångsynt att jag inte ser att det jag hatar att andra gör, det gör jag själv.

Idag har varit en väldigt bra dag. Det blir möte om Holland på onsdag. It's gonna be fun.

Förresten så sa den nya killen i min klass (utbytesstudent från Italien) att Mamma Mia! var den sämsta film han har sett. Ullis och jag glodde argt tillbaka.