Dagen till ära:
Marina ♥
Fudges.
Bland lianer och konstiga djur.
"It's Allen Ginsberg, man!"
Jag var på Fotografiska museet igår med mamma. Vi såg "One step big shot", utställningen om Gus Van Sants porträttfotografier. Jag har nog aldrig sett sådana fotografier förut, de var helt otroliga. Det fanns ett slags djup som jag aldrig har sett förut. Jag vet inte om det finns ett bättre ord att beskriva utställningen med än "inspirerande". Åh, jag vill också ha väggarna fulla av polaroidfotografier! (Men föreställande människor jag känner.)
Jonathan Rhys Meyers, Drew Barrymore, Lucien Caprar.
Med på utställningen fanns också tre kortfilmer; Discipline of DE (Doing Easy) (1982), Thanksgiving Prayer (1990) och The Ballad of the Skeletons (1996).
Discipline of DE (Doing Easy) är en väldigt speciell film, en instruktionsfilm skulle man kunna säga. Den handlar om att man ska göra saker på det effektivaste sättet och planera allt man gör. Underbart!
Thanksgiving Prayer är en slags anklagande musikalisk dikt om vad som gått fel i USA. En kritik, helt enkelt. Till exempel säger William S. Burroughs, som läser dikten: "Thanks for a country where nobody is allowed to mind his own business" till en patriotisk-aktig bakgrundsmusik. Ju fler gånger jag ser filmen, ju bättre och mer intressant blir den.
The Ballad of the Skeletons är en musikvideo med Allen Ginsberg och musik av Philip Glass och Paul McCartney. Den påminner om Thanksgiving Prayer på ett sätt, båda är samhällskritiska. Riktigt intressant.
Let it snow, let it snow, let it snow.
Jag vaknade och tittade ut på alla frostiga träd och buskar utanför fönstret, och när jag tittade ut nästa gång snöade det. Just då var det regnblandad snö, men ju längre det har snöat desto mer snöig har snön blivit. Om man nu ens kan säga så, hm? I alla fall åt jag frukost sen och upptäckte då att Järnjätten visades på SVT1 klockan 14.10 idag, glädje! Men innan jag såg den var jag jätteambitiös och diskade, fixade med CV:t och började skriva mitt personliga brev. SEN blev det Järnjätten. Jag fattar inte riktigt vad det var som var så kul när jag var liten och såg den, men den var fortfarande bra. Nästan (bara nästan) lite läskig där i början, haha.
Nu ska jag fortsätta med det personliga brevet och sen do some late night shopping. Nya skor behövs!
Järnjätten!
Ladies and gentlemen, mr Joaquin Phoenix.
Oh yeah. He's back!
Happy moment.
Jag har bestämt mig nu. Det känns faktiskt väldigt bra.
Ikväll får jag träffa världsbästa Carro. Eller Caaaaarro som hon heter i min värld, woho! Plus en massa annat folk inklusive Frejfrej! Happy time typ!
Tyvärr är alla vinnarskallar utom jag och Amy på semester. Saknar er, kom hem nu! Sen när de kommer hem åker jag iväg och sen blir det troligtvis jobb. (Grymt jobb förresten, I'm proud!) Så jag vet inte när vi kan ses, men det fixar sig så klart, det gör det ju alltid.
Säg oh ah DaGy, säg oh ah DaGy! Kärlek till er, underbara roddare!
From ARN to MAD and back again
Amy, det här är för dig.
ARNARNARNARNARNARNARNARNARNARNARNARN and so on.
Och sego kan du vara själv!
Fina jag i Madrid, haha. Rodd, ni vet, it can have that effect.
Studentfoton
I förrgår fick jag alla studentfoton från skolan, förutom katalogen såklart. DaGy är ju alltid segast på sånt. Men i alla fall så har jag en epic bränna på halvkroppsporträttet, haha. Bondbränna, oh ja. Men det är inte så farligt, man får väl vara glad att jag ler så stort att man kollar på det istället för på min arm som ser ut som ett sånt där flöte man har när man fiskar. Eh, bra förklaring... men ja, här är i alla fall lite foton från min student, som syster och extrasyster har tagit.
Det kommer fler bilder sen, men nu ska jag iväg och fika med en tredjedel av Frosefia.
Ode to NV07bc
Det går inte ens att beskriva med ord hur mycket jag har älskat det här sista året med klassen. Så mycket bra som har hänt. Så många minnen.
Den sista riktiga dagen tillsammans är imorgon. Vi ska till Kastellet i Vaxholm och leka lite. Sen är det bara kramar och tårar kvar. Plus ett quiz och lite till.
Precis som det var sorgligt att lämna klassen i nian, 9:2, så är det sorgligt att lämna klassen nu.
Jag älskar er allihop, NV07bc.
The legend
Jo, Amy!
Hon har suktat efter det här länge, ska ni veta. Hon vill berätta hemligheter för alla som kan tänkas vilja läsa dem, få ut sina (oftast) hemska foton på ännu fler ställen och sprida allt skvaller hon får höra dagarna i ända. Man skulle kunna kalla henne Gossip girl eller något annat nedvärderande och kräkframkallande, men nej, jag ska vara snäll.
Amy, grattis och välkommen till bloggvärlden. Jag håller tummarna för att du blir nya Blondinbella. Host.
(Länk finns nere till vänster nu.)
Amy och jag på hennes PBK-missiondag förra året.
Valborgsmässoafton
Åh ja, fester blir så mycket bättre när man har sin Bodyguard och sina esteter med sig.
Från mösspåtagningen i fredags. Ullis, Emelie och jag.
Valborgsfirande vid majbrasan i Vasaparken. Jag och Amy.
Fina Freja och jag.
Hemma hos Emilia med massa underbara människor. Jag, Joffe och Olle.
Sommarnattens leende
Ikväll var jag på teater med mamma och syster. Riktigt, riktigt bra föreställning med världens snyggaste scenografi, mumma på den!
Bonnie and Clyde
Estetskiva ikväll, tema ondska. Gissa vilka jag och Amy ska vara?
RUFUS + Sigge
Vi ställde ut vårt projektarbete, den fina och underbara fågelskrämman Sigge, medan de flesta andra utställare hade jätteavancerade projekt. Inte för att Sigge är så enkel att bygga och så, men ändå. Jämför typ någon slags cancerforskning med en fågelskrämma så förstår ni...
Sigges lilla storebror Berra, som vi tävlade med i Holland och vann!
Men i alla fall så berättade och förklarade vi vårt projekt för lite olika människor, bland annat en jury som skulle avgöra vilka projekt som får gå vidare till den nationella finalen den 28 mars. Medan vi väntade på att få höra vilka som skulle gå vidare lyssnade vi på två korta föreläsningar och byggde torn av spaghetti och geléhallon (NV:are är bäst, alla vet det).
Efter ungefär två timmars väntan fick vi veta vilka som gick vidare... och Projekt Sigge var en av dem! Yay! Hurra! Woho!
Helt otroligt! Så nu ska vi vara med i finalen på Tekniska muséet den 28 mars-1 april. Lita på att Sigge kommer skina!
Nostalgitripp
Jag och Amy i Holland förra året.
Elin, Iris och jag på Gran Canaria 2008.
Amy och jag på hennes PBK-dag förra året.
Jossan, Ullis, Amy och jag som nyblivna silvermedaljörer i rodd 2008.
Jag, Iris och Elin hade picknick på Elins vardagsrumsgolv 2008. (Elin, ser du kortleken? Haha!)
Salt och peppar
Det har varit jättedålig uppdatering den senaste tiden, men jag kan ta lite kort vad som har hänt.
Förra fredagen fyllde Freja 18 år, så vi var först hemma hos henne och åt och firade på kvällen. Lite senare gick vi ut och firade ordentligt på The Crib i Gamla stan. Det var riktigt, riktigt kul!
På lördagen åkte jag, Amy och Isabelle hem till Emil. Vi hämtade Danne, gick och handlade och sen gjorde vi sushi. Första gången jag åt sushi och så blev det hemmagjord, haha. Amy var lite orolig att jag inte skulle gilla det, men jag tyckte faktiskt att det var jättegott. Fast konsistensen på fisken är ju lite konstig...
I söndags åkte jag och en massa andra från min klass till Big Ben på Söder, där det var stand-up. Jag skrattade hela kvällen, till och med när vi upptäckte att tunnelbanan hade slutat gå och vi fick ta tre bussar för att komma hem. Amy hade bilen parkerad i Danderyd, så hon skjutsade hem några av oss, snäll som hon är.
Efter helgen har det varit ganska lugnt. Det bästa som har hänt är väl att snön äntligen är här, woho! Samtidigt som det är extremt roligt att mula alla man känner och bygga snögubbar, är det mindre roligt att man måste ha tjocka sockor på sig och jag vet inte hur många tröjor för att hålla sig varm ute. Men vill man ha en vit jul får man väl stå ut med att vänta på bussen i kylan de sista skoldagarna... Snart jul, snart jul!
Freja med sin fina födelsedagshatt!
Go Wes!
På tisdag ska jag hålla tal på engelskan, hjälp! Men jag har kommit på världens bästa ämne: Wes Anderson. En av de bästa regissörerna som någonsin fötts.
Jag sitter och skrattar för mig själv här hemma, för min början är så bra (utan att vara självgod, så är det faktiskt sant!). Det är oväntat, passande, roligt. Åh! Hoppas klassen tycker det också så jag inte står och skrattar för mig själv, haha.
Wes Anderson.
"Am I right? AM I RIGHT?"
She's the man. Hur många gånger kan jag ha sett den hittills? Kanske 20 gånger... fast troligtvis fler, haha. Den är så otroligt rolig! Jag skrattar lika mycket varje gång.
Jag lånade den (för tusende gången) av Amy i augusti, så det börjar bli dags att lämna tillbaka den. Alltså måste jag se den en sista gång idag, så hon kan få tillbaka den imorgon.
She's the man + en kopp te + Djävulens kaka + clementiner = nöjd Sofia
Ja just det, jag bakade Djävulens kaka igår i typ fyra timmar, haha. Glasyren tog tre timmar att göra... Men god blev den! Djävulskt god, haha.
Djävulens kaka, mums!
