Nej, det här är inte okej.

Jag vet faktiskt inte om jag vill att vi ska bli vänner igen. Jag ser liksom ingen anledning till varför vi skulle bli det. Det kommer nog alltid vara så att du gör det du känner för utan att förstå att det finns konsekvenser; som att du faktiskt kan såra andra personer. Jag antar att det är delvis mitt fel, för jag har förlåtit dig varje gång.

Under den korta tid vi har känt varandra har du skapat fler problem än du löst. Du kanske inte inser det själv, att det du gör påverkar mig, men det gör det. Ibland direkt, ibland indirekt. En del saker vet du inte om, för jag tror inte att du kommer ta dem på allvar eller ens försöka hjälpa mig. Jag antar att det är för att jag inte orkar lita på dig lika mycket längre. För egentligen, vilken anledning har du gett mig att tro på vad du säger?

Efter varje gång vi har pratat efter ett bråk eller tjafs har det känts bättre. Som att man kan andas igen. Det gjorde det inte imorse. Det kändes likadant, jag kände mig lika sårad, lika sönderriven. Någon sa att jag har gett dig för många chanser redan och det kanske är sant. Att förlåta dig för all skit du har fått mig att gå igenom, det har gått emot allt jag står för. Den jag är.

Det finns inget du kan säga för att det ska kännas annorlunda när jag vaknar imorgon bitti. Men det du kan göra är att försöka. Kämpa lite för en gångs skull. Visa varför jag borde ge dig en chans.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0